Nytt tillfälligt tel nr

Nytt tillfälligt tel nr då 2g aktiverades på andra simkortet. Nya 4g nr: 0709453368. Annars kan man nog ringa Facebook/Messenger på vanliga nr: 0707100704

Familj

Uppenbart vissa av föräldrar och syskon, som har svårt att acceptera något. Åtminstone den manliga delen har bestämt sig för att inte vilja förstå saker. Tråkigt att de inte ger stöd åt att sanningen ska framträda istället som ju är enkel och klar i den rättsliga delen, inklusive det rättspsykiatriska utlåtandet. Hoppas de kommer till bättre ro med sig själva och inser att sanningen om vad som hänt ska komma fram. Känns lite oroväckande att de som författat RPU (det rättspsykiatriska utlåtandet), och som påstår sig vara utbildade inom respektive proffesioner, har angett uppgifter från familjemedlem som kommit från annan familjemedlem och som handlar om ingenting. Utöver det är det helt osannt. Ingen i min familj,  har kunnat vidimera att de ska ha påstått detta till någon, förutom till viss del av han som varit uppgiftslämnare till hela den personliga anamnesen. Alltså det RPU  som består av absolut ingenting väsentligt i ett rättsligt sammanhang.

Ny telefon

Verkar vara problem med telefoner, och viss kommunikation under en längre tid, vad det verkar. På telefon fungerar nog nr: 0736 818970 bäst. WhatsApp 0707 100 704 borde fungera, men inte uppkopplad hela tiden så om ni ringer på WA så förvänta er jag ser det i efterhand. 

Närståendes betydelse för att klara det som rättspykiatrin orsakar och den odemokratiska maktförhållandet

Under sjukdom eller bostadslöshet är det naturligtvis en trygghet om familj stödjer en tills dess att situationen löser sig. I ett samhälle med socialt skyddsnät som Sverige, bör ju det kunna ske via dessa kanaler. I annat fall har man redan fått hjälp från familj i den utsträckning dom förmår, fram tills den rättsliga verkligheten nått myndighet som kommun och sjukvård. Under den omständighet att dessa fallerar (att sjukvården man borde få vård från struntar i en somatisk nedsättning som funnits sedan före vuxen ålder)  som i sig leder till ekonomiska problem och bostadslöshet, blir ju sådant stöd en säkerhet för överlevnad.

Om man under sådana omständigheter istället blir påhoppad av anhörig om vilka orelaterade problem man har under irriterande agitation, istället för förståelse för att man haft problem under lång tid och äntligen fått hjälp för dem. Eller ifrågasätter att man fått rätt hjälp utan att kunna förklara på ett logiskt, rimligt eller med någon tendens till att vilja lyssna eller inta vad det gäller, så blir trycket på ens nerver extremt irriterande.

Och det hela slutar med att man blir anklagad av rättsstaten för att försöka nå denna tjej (utan att lyckas) så som ett brott (brott där målsägande kan ha haft liknande omständighet av stress och som förmodligen förstås bäst av målsägande själv). Vill understryka att denna text icke ska relateras direkt till omständigheten av rättsfallet där jag fortfarande är helt ovetandes om alla felaktigheter i förundersökning. Gärningsbeskrivning i det som blev åtal är dock inget i sig jag kan bedöma som osann men jag mötte ju aldrig målsägande. Bedömning om allvarlig psykisk sjukdom är däremot med 100% säkerhet en definitiv felaktighet som inte kan ha tillkommit med lagliga avsikter/metoder.

Idag, eller rättare sagt för några dagar sedan, nu när man under en tid inte mått bättre på 12 år, efter att sedan 2 år blivit släppt från tvångsvård och medicin så får man istället dessa angrepp från samma person som började göra anmälningar för ca 15 år sedan. Angrepp som förminskar ens person och sina möjligheter.

För någon dag sedan så får man istället igen besök av polis om att samma anhöriga anser sig ha anledning att vara orolig för en. Trots att polisen snabbt insåg att det inte fanns någon anledning till oro så ger det rädsla för nya grymheter från psykiatrin. Det ger sorgliga minnen och frågan man ställer sig är om oron från denna anhöriga i sig gäller den utökade frihet, både juridiskt, medicinskt och från honom själv som jag haft mer distans till och som aldrig lyckas angripa problemet för vad det är. Att några har gått ett ärende inom utredande myndighet och rättspsyk vården som inte har med kunskap (medicin, psykologi, eller någon annan kunskapskälla om människan med goda avsikter) att göra överhuvudtaget. Utan istället inlett med att vid första möte se möjlighet att bälta för att skada (någon annan möjlighet är helt utesluten att förstå utifrån lag, och även även utifrån journaler, se nedan).

Vid besök av polis häromdagen så insågs dock snabbt att de inte hade anledning att gripa in, rättspsykiatrin och psykiatrin har under 12 års tid aldrig lyckat formulera ett skäl där kunskap och verklighet kopplas samman på något sätt. Rubriker som anger diagnoser och korta uttryck förekommer trots att det gäller psykiatri under observation på slutenvård.

Med tanke på vad jag förklarat i text flera år efter att rättspsykiatrin inlett sin chockbehandling (text är lättast, mest korrekt och minst känslosamt under trycket av någon som kan frånta en alla ens rättigheter enligt korkad lag och obegriplig praxis).

Det skulle naturligtvis under hela denna tid varit önskvärt med stöd från sin omvärld. Jag kan inte förstå vad det är som gör att familj och andra isolerat sin förståelse och undanhåller sig från kontakt och nästan verkar önska att något av de "psykiatriska bedömningar" som skett på dessa institutioner haft någon som helst sanning i sig. Det kan ju vara tryggt att förhålla sig så som att dessa institutioner fungerar som övriga samhället, bara lite dåligt, bristande kvalitet. Du kommer förmodligen inte gå in på sjukhusen och kontrollera.

Jag menar, förvisso, att t.ex. den sömnsjukdom jag levt med obehandlad under lång tid, och bostadslöshet leder till en sämre psykisk hälsa. Men jag hade kontakt med verklighet och hade inga problem att föra vettiga samtal med alla som hade ett annat intresse än att anklaga (i alla fall om jag fått någonstans att sova under natten). Inget i det kan ju få en att tro att man ska behöva genomlida 10 års vansinnes behandling.

Rättspsykiatrin sett av de som undersökt den har förklarat den vara till stor del en helt misslyckad verksamhet. Många brukar dock få anhöriga som stödjer en (min uppfattning), vilket dock leder in dem på egna psykiska problem av hopplöshet. Säkerligen finns många som distanserar sig också.

Att det verkar som familjen jag växte upp i fortfarande verkar leva i den föreställning att något av denna tvångsvård varit nödvändig, eller lett till något positivt är för underligt. Att man dessutom saknade stöd för att ta ut sig ur bostadslöshet, de månader det förekom, och därav att sökandet efter tjejen (målsägande började) blir en kännbar påminnelse om hur det började.

Det ska på inget sätt frånta ansvar för de som dömde mig till 10 år, den rättspsykiatriska utredningsenheten och de läkare som inte läste det som påstås vara en utredning om psykisk sjukdom (RPU), eller de läkare som inte ens läst RPU, eller undersökt mig "patienten".

Man kan däremot förstå chocken för den som vågar titta på sanningen om dessa verksamheter. Den kan förmodligen ge apati hos sådana som ser att det sker helt utan anledning, ännu mer om det sker hos närstående, personer man gillar.

Att fysiskt och psykiskt våld i hem och på gatan orsakar ohälsa och oro hos befolkning talas det om. Men detta omisskännliga och systematiskt institutionaliserade skada på människor, från organisationer som verkar önska total kontroll över individer som ofta knappast utgör någon fara alls i samhället borde anses vara minst lika allvarligt. Det är helt overkligt från insidan (även p.g.a. antipsykotisk medicinering’). När man kommer tillbaka till sitt normala tillstånd och ser det, är det nästan som chocken kommer en gång till.

Tanken på alla dessa som lider i onödan under dessa institutioner får en att känna som att en gisslan och utpressnings situation pågår. Psykiatri läkare, som har en orubblig och långtgående maktställning att ta ifrån människor alla rättigheter. Jag vet inte varför någon som känner till den omständigheten och mår dåligt eller känner sig svag, skulle vilja träffa en sådan. De flesta känner inte till lagen, eller vilka konsekvenser det kan få när det är som värst. Eller varför någon som begått ett brott som inte närmar sig det dom rättspsykiatrin själva utgör, det mest grymma man kan tänka sig. I en demokrati är det inte rimligt. För mig är det knappt tänkbart att det kan hänga ihop.

Den rättsliga kontrollen utgörs av 20 min rättegångar, advokaten får betalt för 1 timmes förberedelse, det finns en sakkunnig som i 99% (statistik enligt SVT och enligt alla jag mött) av faller upprepar det ansvarig läkare sagt, den sakkunniga får betalt för ca 1 timme. Beslutet gäller i LRV 6 månaders förlängning av slutenvårdd, under LPT 4 veckors förlängning av slutenvård.

Frihetsberövande enligt lag kan i en demokrati inte utgå från en människans påstådda uppfattning om någon annan. Utan sådant grundar sig på korrekta, preciserade utredningar som blir offentligta (möjiga att undersöka). Kostsamma, men värt sitt pris för att faran bevisligen var så uppenbar. Situationen idag är snarare att priset som förhandlas om, är huruvida sanningen om de brott som pågått på dessa sjukhus institutioner ska ha möjlighet att framträda i ljuset.

Kolla om svenskan i detta text är bra, jag är trött och alltid lite osäker, men han som tidigare jämt anmäler påstår alltid att det är svårt att förstå vad jag menar i text.

 

 

Läs om hela haveriet i hela bloggen med den egna domänen rpsykiatri.se . Bloggen påbörjades 2019 då jag hade förlorat hoppet om att komma ut från rättspsykiatrin alls och därför flydde utomlands. 

Besök av polis

Igår fick jag besök av polis, väldigt stressandes med tanke på att jag satt lugnt framför datorn och att samma sak hände för ca 15 år sedan då någon påstår att man mått dåligt utan att något hänt. Det som hade hänt var att jag tidigare hade skrivit till vederbörande i chatt om att jag inte hade mycket tid idag och att jag tänkte jag skulle komma hem till honom vid senare tillfälle, bl.a. för att se hur han har det pga tjat om påstådd insikt i mitt måtende trots liten kontakt senaste tid. Istället ville han placera mina saker han skulle lämna utanför min port trots att jag inte var hemma.

Denna gång lyckades jag snabbt få poliserna inse att jag inte hade något problem, utan att det var en upprepning av sådana händelser som också inträffat för ca 15 år sedan. 

Samtidigt såg det ut som några civilkläda, förmodligen psykiatri, fanns med. Som tidigare berättat har sådana här besök därefter resulterat i journalanteckningar som berättar  att jag sedan lång tid har kontakt med psykiatrin för att bla kunna försöka berättiga bedömningar om en helt oprovocerad bältning och 10 års tvångsvård. Måste förmodligen kontrollera med psykiatri om jounaler åter skrivits på detta sätt. Nervigt, även om polisen lugn.

 

Läs om det haveriet i hela bloggen med den egna domänen rpsykiatri.se . Bloggen påbörjades 2019 då jag hade förlorat hoppet om att komma ut från rättspsykiatrin alls och därför flydde utomlands.

Patientnämndens formulering om okänd verksamhet????

Okänd verksamhet nämns delvis om den verksamhet som anmälts i patientsnämndens egen beskrivning. Iofs okänd av de flesta att sådan typ av verksamhet existerar, men regionen och patientnämnden kunde man tycka skulle formulera sig klarare. Här är deras svar på varför:

Efter visst uppehåll fortsätter sökandet efter sanning om (rätts-)psykiatrins brott

Har efter visst uppehåll pga jag arbetat med förbättringar av datorer och övriga enheter mot internet, nu skickat mejl till organisationer inom medicin, juridik, rättsstat och även personer som känner till något kring domstolsmålet. Sist jag gjorde det ledde det till decenium av plågor I form av psykisk och fysisk misshandel utan att ett lagrum kunnat motivera det. Utgångsläget är att jag kan göra det nu utan att liknande sker igen.

Under en tid har RPU legat ute, nu borttaget, återkommer igen för större spridning när fler kommerntarer infogats. Man ska inte behöva bli förlorad I sorgen av psykiatrins lögner, och då måste någon stödja läsningen.

  

Har även åter begärt svar från juristen på patientnämnden. Hittils inte fått svar sedan den fråga jag redovisat I tidigare inlägg.

Tydligen har signal konto ändrats

Signal nu mag.602

Lurar med hörlurar

Häromdagen gick jag omkring med hörlurar utan öron kuddar som tydligen ramlat av, och efterhand började det krypa i kroppen :). Jag tänkte att om ett gäng poliser skulle dyka upp och ha med sig en läkare, skulle ju samma sak kunna hända igen som 2014. Där läkaren verkar ha en viktig poäng för att slänga in mig i en polisbil för att ge mig tvångsvård, påstå att jag har "hörlurar utan lurar". Så var det dock inte, däremot hade mina utmärka lurar på mina utmärkta Grado 125R lossnat från fästet. Tyvärr är det så fortfarande idag. De hörlurar jag inte hade öron kuddar till har jag dock åtgärdat genom att köpa nya standard kuddar, så jag klarar mig i frihet ett tag till.

Vet inte om läkare ville ha någon tvetydig sak att säga med sitt utlåtande om hörlurarna.

Jag kommer lägga upp det vårdintyget här så snart jag har tid att leta reda på det.

Vem påverkar vem till plågor

...Sammanfattning av artiklar om något år gammalt fall där poliser pressat kvinna att anmäla en oskyldig för grovt brott:

"Två polisinspektörer vid Stockholmspolisen (Bops) åtalades för tjänstefel efter att ha försökt få en kvinna friad – alternativt pressat henne – i samband med en rättsprocess där hon dömdes för grov falsk beskyllning om en påstådd våldtäkt.

Händelseförloppet:

En kvinna dömdes i domstol för grov falsk beskyllning efter att ha ljugit om en våldtäkt. Polisernas ingripande: Två polisinspektörer vid Bops (brott i nära relation) misstänktes och åtalades för tjänstefel och påverkansförsök mot åklagare. Utredningen: Poliserna anklagades för att otillbörligt ha försökt påverka rättsprocessen för att skydda kvinnan eller få henne friad från sitt falska anklagelseärende. Fallet har i media uppmärksammats och jämförts med stora rättsskandaler på grund av hur polisens specialister agerat i utredningen. 

Läs mer om detaljerna kring åtalet hos Omni och Dagens Nyheters granskning av fallet och polisernas påverkansförsök. Polisens specialister pekade ut Stefan som rovdjur och psykopat. Flera åklagare tvivlade på anklagelserna – men pressades ändå att utreda.

Tänkte på omständigheterna för målsägande på liknande sätt i mitt fall, efter alla omständigheter, men jag såg kvinna jag sökt en gång i rättegången och en annan gång hördes vi på telefon där hon verkade rädd och sade att jag skulle råka ut för grymheter om jag fortsatte kontakta henne. Eftersom jag har svårt att förstå den höga nivå av rädsla hon uttryckte, (se tidigare inlägg) och att hon under en tid ska ha jobbat hos rps (dåvarande rikspolisstyrelsen) gör ju att man funderar på vad hon påverkats av och varför en hel apparat isolerade mig, med inlåsning och tvångsmediciner, vilken ingen förklarat orsak till. Om rädsla berodde på hennes eller mina upplevelser kan jag ej helt o hållet känna till.

Vi sågs enbart vid en av förhandlingarna och i övrigt hölls hon eller jag i medhörningsrum. Vid den andra rättegången så sade hon direkt till domaren att hon ville sitta kvar i salen där huvudförhandlingen ägde rum. Därefter har jag varken sett eller hört från henne. Fallet har i media uppmärksammats och jämförts med stora rättsskandaler på grund av hur polisens specialister agerat i utredningen.

Tvångs injektioner, ett beprövat knep iför att dölja brott i Sovjet blocket bl.s.

 Fick tvångs injektioner i 10 år utan minsta indikation. Möjligtvis mer än att jag blev rädd när det första och lugna mötet med psykiatri var att jag skulle bältas, så som att jag inte skulle förstått jag var tvungen att ta den, när ca 8 personer brottade ner en, från det att jag satt på sidan av bristen (total chock). Jag kom ut efter en vecka ungefär, slutade ta mediciner och mådde bättre efter några dagar. Blev sen dömd när jag försökte reda ut vad som hänt mig och en person jag jag behövde nå, blev kvar i 10 år med tvångs injektioner. 

Medicinen får en att acceptera så mycket att man känner sig sorgligare och sorgligare inombords på ett sätt som inte kommer ut. Nu efter att ha varit utan medicin i typ 2 år mår jag bara bättre och bättre ju mer hjärnan anpassar sig efter verkliga känslor.

Hjälp för PTSD är det som bör vara målet för den som blivit felbehandlad med skadliga preparat istället för något som faktiskt hjälper.

Vad läkarna som påtvingar människor dessa behöver för hjälp vet jag ej, allt fler inser nog snart att många av dessa s.k. läkare/psykiatriker bör åtalas. 

Olika naturligtvis men jag själv skulle inte förstått hur bra jag kunde må bara jag blev av med deras medicin, även om det dröjde några månader. Nu återstår att få sådan medicin man själv väljer och inte "pappa"  läkaren. Dvs verklig vård. 

Jag vet inte vad andra känner, men i mitt fall är det mycket tydligt att det kan röra sig om att dölja brott som de själva eller kollegor har begått (eller andra med positioner/pengar).

En sak är säker, som fri människa kommer jag inte fysiskt närma mig en psykiatrisk mottagning i ett land med liknande regel praxis igen.

Följande är kontaktvägarna

Kontaktvägar:

Tel: 0707100704

magnuseliasson2@live.com

Signal: Mag.466

MÅL Nr

Verkar som mål nr framgår otydligt på RPU pga min egen text på första sidan. Mål nr är B3202-14 i Solna Tingsrätt -14 för år 2014), slutliga avgörandet samma år i Svea hovrätt (tror b752-14, orkar inte kolla), vilket enbsrt innebar mindre justeringar. 

För den som är intresserad av undersökning är det allmänna handlingar och kan begäras ut i den utsträckning som sekretsess tillåter.

För den som vill begära ut  handlingar och råkar ut för hinder av sekretess kan höra av sig till mig för upphävande av sekretess eller handlingar direkt. Jag själv använder mig av samma princip som beskriven i tidigare iinlägg.

Straffvärde och joker kortet

Det viktigaste dokumentet nedan är RPU (rättspsyk utlåtandet), vilket är det enda skälet till att jag varit isolerad i 10 år både, pga frihetsberövande inlåst på sjukhus (halva tiden inom öppenvård men fortfarande isoletad  pga tvångsmedicin och därför svårighet att  prata öppet om det).

Man är  dessutom i en gisslansituationen eftersom när jag framförde det som dom vägrade beröra, mina riktiga skäl och orsaker, så resulterade det i ord som psykotisk.

Det går att läsa sådana ord utan motiivering eller med generellt svamel som om någon grunskole elev plockar ihop saker om diagnoser från internet (som sedan kopieras till nästa beslut o att inte förändra behandling eller beslut att fortsötta tvångsvård). Medans mina ord är klara och utifrån kunskap, eftersom det handlar om mig och mina erfarenheter den senaste tiden. De som sedan ska bevisa att min uppfattning om vad hänt är fel,  är RPU  dokumentet (i tidigare inlägg) som ger mig 12 års plågor. En period av att få ständigt  motsatt feedback på det som är sant och som jag önskts få förklara. (Finns dock ett undantag, en läkare som stannade kvar på kliniken undet ca 4 månader, och gjorde helt andra bedömningar, i princip i linje med min och mina neurologers bedömning)

 

RPU är det enda skälet till att jag utsatts för denna isolering både som frihetsberövande och känslomässigt genom tvångsmedicin  som jag dessutom varit nära att dö av (se dokument nedan).

 

Jag har därav dömts för ett brott ingen kan förstå, åtminstone inte efter det att straffet verkställts. Snarare verkar det som någon vill hålla sanning isolerad från omvärlden. Läs början på denna blogg. Kom gärna med egna förslag på mysteriet, eller invändningar mot mitt resonemang. Hittils har ingen invänt mot det, varken här eller under vårdtid. Utan ständig tystnad från alla. Självklart har många bekräftat lidandet av det jag utsatts för, men inte kunnat förklars orsaken. Till denna dag är det fortsatt obesvarat.

Därav viktigt att dokument i denns blogg  alltid är åtkomliga för de som besöker ocjh jag öndkar feedback på om de inte verkar vara det.

De som önskar, kan ge sina perspektiv o erfarenheter, på den verklighet som rättsskipande myndigheter har när det gäller att utreda och bestraffa enligt straffvärde på brott och när joker kortet kommer in (rättspsyk), som ska förvrida den verklighet maximalt som om att oskyldigt dömda inte skulle vsra ett tillräckligt problem. 

Var jag än vänder mig

Remissen som skulle gå till en neurolog angående narkolepsi/hypersomni har kommit tillbaka med hänvisning till andra kliniker pga att de inte utreder sådant. 

Frågan vart remiss bör skickas ska ursprungligen ställts till KS som definitivt utreder sådant. 

Frågan är också vad som ska utredas, när jag blivit utredd redan för 10 år sedan. Frågan är också vad som kan tillföras efter 12 års misshandel inom psykiatrin. Som att man inte vet hur ptsd påverkar nattsömn eller i övrigt?

Min önskan hos vårdcentral var dessutom i första hand hjälp för PTSD. Exempelvis genom att prata med psykolog. Men efter ett samtal så påstår psykologen att de inte kan erbjuda psykolog samtal eftersom jag ska få hjälp från neurolog angående sömn. Jag kommer lämna ut chattar och övrigt från dessa som ett svar till vårdgivaren på deras sätt att skapa förvirring. Förmodligen inte ett sämre sätt att kommunicera än vad jag försökt sedan 90-talet. (Enda hållbara hjälp fick jag mellan under 6 år från neurologer, (2008-2014)).

Det var oerhört tydligt att jag sökte hos psykolog för ptsd, och den misshandel som psykiatrin genomförde.

Region Stockholm satsade alltså ca 15 miljoner och 10 års tvångsvård på att skada (från år 2014). Det verkar som att Region Stockholm är ämnad som en enhet för terror utifrån mitt fall åtminstone, inte som en finanserad vård med olika inriktningar och vårdgivare. 

Isoleringen från omvärlden och förmågan att sänka ens kraft, kan också ha att göra med att man vill dölja något. De faktiskt allvarliga brott som sker inom psykiatrin.

Fortfarande inget svar ang upphävande av sekretess Patientnämnden

Nu när jag till slut orkade logga in på 1177 kan jag konstatera att inget svar kommit från Patientnämndens jurist angående att upphäva sekretess.

Den kontinuerliga vägran att svara något om denna rent administrativa fråga (och egentligen icke sekretess skyddad), på mejl kan ev höra ihop med att mejl har lägre sekretess skydd än att svara via 1177, o på så sätt lyckas undvika att frågan i sig blir öppen. Enda svar jag fått av jurist i frågan kom via 1177 och finns i inlägget nedan. 

Utredningen av RMV

3 författare av sina respektive påstådda proffesioner, har kommit med detta dokument. Ansvarig är Kristina Sygel (anges som psykiatriker).

RPU Utlåtande

Undrar om någon med kunskap om  utredningar vågar säga vad detta utlåtande innehåller av värde i form av omfattning av uppgifter, källkritik och metodik i övrigt för att fastställa att personen inte klarar av någon veckas fängelse utan istället ska sättas i år i isolering från sina egna känslor och sin omvärld, d.v.s. få påföljd rättspsykiatrisk vård vilket alltid innebär skadliga mediciner. 

Kan någon säga om detta dokument utifrån dokumenterade fakta, och inte enbart författarnas fantasi, berättar något om en patient, som ens kan ha någon mening överhuvudtaget mer än han brydde om sig själv och målsägande. Samtidigt som relevanta saker som att jag inte haft bostad knappt nämns. Läs blogg hela historien på rpsykiatri.se

3 författare har alltså påstått att dom under 3 v. har utrett mig då jag suttit på RMV:S rum och velat arbeta för att bli från åtal (att jag gör något för att bli fri är i detta papper också symtom på att jag ska låsas in), åtalet är också bisarrt på så sätt att hela upplägget med att jag hade anledning att genomföra gärningarna som kunde leda till slutlig brottsrubricering, från början var rättspsykiatrins egna oprovocerade brutalitet. Mycket går direkt i materialet som redogörs konstatera vara lögn, andra dokument och fakta från deras egna journaler uteblir. Uppgifter som är extremt sparsamma och berättar någons slags ögonblick från livet som inte ens om de vore sanna kunde ha någon relevans, och dessa uppgifter kommer uteslutande från parter jag varit i konflikt med eller domstolsmål med civila (2 civila mål, 1 där jag vunnit).

Gärning var vänligt sinnad utan hot eller våld och orsaken är tydligt och logiskt förankrad och berättad av åtalad.

Fråga om detta ställd under 10 års frihetsberövande och 2 år mer därtill utan ett enda svar mer än att denna utredning existerar.

Vad gjorde Regions Stockholms vårdgivare före jag blev misshandlad och kränkt under 10 års tvångsvård

Tänkte jag skulle berätta mer ingående om hur vårdinrättningar i främst Region Stockholm började redan i början av mitt vuxna liv att förneka mig rätt vård. Att brutalt tvångsvårda mig utan något skäl inträdde först några år efter att jag faktiskt fått vård för vakenhetsproblematik, och dessutom försökte reparera ekonomisk skada genom LÖF och domstol. Började hos barn neurolog och senare vuxen neurolog innan min barn epilepsi försvunnit. Neurologerna pratade smått om narkolepsi/sömn sjukdom lite från o till och jag försökte föra fram min sak om utredning för att få något svar.

Det fortsatte istället med att dom hänvisade till allmänläkare för att jag skulle få remiss tillbaka till neurologen (????), allmänläkare eller vårdcentral hänvisade istället till att jag redan hade neurolog kontakt. Efter sista besöket hos neurologen vid 21 års ålder så blev jag bryskt avvisad (kändes inte som en läkare överhuvudtaget minns jag). Därefter så fortsatte jag försöka få remiss på vårdcentral i den mån man orkade framföra det eftersom det fortsatt och bara tittades ned på golvet eller datorn, och man viftade helt enkelt bort det.

Tidvis fick jag mer energi, ork och på så viss piggare genom konditionsträning. I det långa loppet fungerade det dock ej fullt ut och man blev som ett frågetecken varför olika vårdcentraler fortsatte ignorera trots att jag idog framförde mitt önskemål om remiss för utredning för att kunna testa mediciner som eventuellt fungerade. Fick enbart sömnmedicin (z-preparat) och utifrån att inte ha någon diagnos är det egentligen extra märkligt eftersom den offentliga och strikta linjen egentligen inte bör skrivas ute under längre perioder utan speciell diagnos (vilket säkerligen görs ofta ändå skulle jag tro).

Tänker på hur ofta jag gick på besök på dessa vårdcentraler, utan anledning egentligen, då det bara handla om förnyelse av recept egentligen och inget skedde vad gällde remiss, trots att jag fortsatte påpeka min önskan om detta, även om jag inte orkade vara speciellt pådrivande eller engagerad under denna märkliga ignorering. (en gång i Uppsala, sade läkaren att han skulle kolla med sömn utredningsenhet på akademiska men när jag återkom så sade han att du har narkolepsi men du ska inte få någon utredning).

Det dröjde till jag blev 31 år innan jag fick remiss för mslt och andra sömn fysiologiska utredningar som i sig pågick under fler år innan remiss till neurolog. Denna neurolog på Karolinska vara skapligt engagerad och inriktade sig på en enda medicin och exempelvis inget som hjälpte för nattsömn vilket ju är en vanlig kombination, den skulle jag fortsatt få från vårdcentral tyckte hon av någon märklig anledning? Eftersom medicin inte var så effektiv önskade man fk, men inget engagemang alls av läkaren.

Till slut blev det ohållbart när det enbart var jag som kom med förslag hur man skulle gå vidare och jag bytte läkare som var betydligt mer engagerad. Där fick jag betydligt bättre behandling. Eftersom ekonomiska problemen hunnit bli betydligt värre, så kom jag bli av med bostad och hamnade utanför välfärdssystemet nästan fullständigt. Sundbyberg kommun som jag då bodde i struntade i det mesta av att vara behjälplig de första månaderna efter uppbrott från bostad. Kom på kant med andra delar av samhället. Försökte hjälpa mig själv ur detta men kom på den vägen istället i kontakt med psykiatri för första gången i mitt liv. Det var p.g.a. ett mindre brott som mest var ägnat att hjälpa en annan och mig själv på samma gång. Var således inget hot eller våld inblandat. Men jag vill egentligen inte berätta fortsättningen eftersom det är en skräckhistoria som kanske skulle göra trötta sömniga människor ännu mer rädda och sårbara vid kontakt med vården.

Kan bara kort konstatera:

1) Jag har själv aldrig sökt psykiatrisk vård mer än till den del jag via telefon ställt frågan om hur jag ska få mitt vakenhets problem löst och de hade inget svar.

2) Jag sökte hjälp för mitt sömn/vakenhetsproblem hos neurolog och vårdcentral men fick diffusa eller inga svar.

3) Jag fick till slut hjälp jag var nöjd med, (kanske kunde blivit ännu mer stabilt men det mesta problemen då hade med bostadsproblem att göra).

4) Konstaterar också att efter att jag slutligen blivit hjälpt av en neurolog som verkade ha ett genuint intresse så påbörjades en rad knäppa åtgärder av myndigheter, som slutade med nämnda psykiatri helvete (rättspsyk som oftast handlar om milda brott, tvärtemot vad många känner till även om mitt fall förmodligen är extra extremt i att jag exempelvis aldrig hade en ond mening gentemot målsägande).

Man kan naturligtvis förstå märkligheter från kommunala bostadsvärdar, kommunen i sig ur mitt privatekonomiska perspektiv av att hamna i ett desperat läge och trångsmål när jag försökte få ersättning för försenad diagnos, försökte få fk m.m. och därmed hamnade i problem. En logisk betraktelse utifrån fakta och att myndigheter inte vet vad lagen är eller inte vet vad målet med verksamheten är, eller så krockar det, det har definitivt inget om samhällsekonomiska vinster att göra.

Man kan dock inte förstå något av psykiatrins intresse av bedömningar och åtgärder om tvångsvård där de i princip prickar av varje regelbrott, lagbrott, brott mot praxis och etik. Åtminstone om de 2 sistnämnda någon gång har hört ihop i Sverige. Lika lite kan man förstå varför jag inte fick utredningar och hjälp tidigare avseende faktiska symtom, oavsett vilken typ av specialister som skulle utföra det.

5) Kan också konstatera att det sedan åtminstone början av 2000-talet då jag började läsa om sömnstörningar på internet förekom uppgifter att i Sverige behandlas sällan narkolepsi/hypersomni med centralstimulerande. Det är ganska tråkig läsning för den som söker hjälp när denna uppgift förekommer utan att man någonsin lyckats få ett svar varför Sverige skulle vara ett undantag. Precis som denna text kan vara tråkig läsning för den som nu söker hjälp, men å andra sidan är det precis sådant som aldrig leder till förbättring.

Sanning är det som leder till ansvarsutkrävande och resultat.

Idag är min inställning följande vad gäller vård och speciellt vad avser specialistvård om dessa saker:

1) Börja med att utreda vårdgivaren (dock inte speciellt lätt utifrån offentliga källor, på webben vågar knappt personal framgå med namn, utan man bör hålla egna förhör, man kan möjligtvis få svar om prickar hos IVO (som att det skulle berätta något av sanningen!!!))

2) Stäm ut dig i varje skede av vården på alla sätt, via journaler, via återkoppling på dem. Försök att få allt skriftligt. Är det lätt, nej, min erfarenhet är att vårdgivare helst inte vill skriva ner något. När något skall tillföras till journal via egna handlingar är det ofta svårt att få det bekräftat. Mejla eller chatta, kopiera. Mejl vill dom inte ta emot men kan inte ignorera om du väl mejlat och mejl finns vilket det faktiskt ofta gör.

3) Närma dig helst inte en psykiatrisk klinik om du inte har personlig kännedom, eller källa du litar på.

3) Förvänta dig ingenting, utan försök sköta allt själv, helst någon helt annanstans om du kan.

Ingenting av detta är dock speciellt lätt när man är trött sömnig, till slut allt mer misstänksam mot vården. Ren rädsla kan säkerligen tidvis infinna sig hos många. Själva ignoreringen är något som borde initiera misstänksamhet, men sjuka människors utsatthet gör oftast att återgången till vårdgivaren är enda utvägen. Men att inte ha möjlighet att förstå vad vårdgivaren vill ha för resultat gör inte någon gång lättare.

Uppdatering angående upphävning av sekretess för allmänheten och vad som kommer läggas ut här

Såvitt jag vet så har ärendet hos Patientnämnden fortfarande inte besvarats angående att upphäva sekretess. Sekretess bör ändå ses som upphävd, men jag kommer ändå fortsätta kräva svar att det är status i ärendet för den som önskar titta i ärendet. Möjligtvis har någon återkoppling kommit in på 1177 där jag inte har kollat, och där det oftast blir problem när man loggar in.

Vad gäller rättegångs handlingar från förvaltningsrätten så kan alla som önskar och har ett intresse begära fullmakt från mig för att få ut dessa från förvaltningsrätten i Uppsala. Jag har ändrat mig något angående att upphäva sekretess generellt, eftersom det förekommer så massiv och repeterande desinformation från rättspsyk i deras inlagor till rätten, oftast utan att jag orkat lämna in egna inlagor med invändningar och bevis. I den situationen man är deras fånge, vad gäller både plats och tillstånd, så är också inlägg från mig när man tror att läkaren ska tillåta utslussning till öppenvård, eller snart skrivas ut, mycket begränsad eftersom man inte vill störa den processen. Dessa blockeringar man får inom sig själv gynnar alltså att man kommer ut. I andra fall, skulle det kunna vara en diagnos i sig, men i den situationen är det ett faktiskt hot att inte bli inbunden i sig själv till den del det kommer till att säga sin ärliga mening om vad de gjort med en. Det innebär en internalisering av sina egna känslor, väl känt inom psykologin, så väl som tydlig ptsd efter den långa utsattheten.

Detta är saker jag förstått eller tagit reda på själv eftersom vården i Stockholm hittills inte stött mig att få varken terpautisk hjälp eller medicin mot ptsd. Däremot har 2 kontakter med psykolog avbrutits efter första samtalet och en annan efter ett par samtal, dels p.g.a. fullständigt oförståeligt påstående om att jag redan fått hjälp för sömn (när jag sökt för ptsd) och dels för regel hinder. Den som jag besökte vid ett par tillfällen, tyckte inte KBT passade mig och de erbjöd bara KBT.  Förståelsen för detta är ju ingen egentlig bedömningsfråga, utan välkänd psykologi när sådan behandling hänt. Jag är också mycket rädd för att närma mig en psykiatrisk mottagning igen, utan skulle hellre vilja hålla förhör med dom, helst på distans. Men läkare och psykologer är kontinuerligt i alla fall öppna med att de inte kan ”kritisera kollegor”. Jag har i.o.f.s. heller aldrig begärt "kritik", utan man får förstå det som att dom är ärliga med att de därmed aldrig kommer kunna förbättra något inom vården, eftersom identifiering och "kritik" är en del av förbättringsarbete. Något patienten också borde informeras (bli medveten om på ett djupare plan) om för att inte må sämre (eller gå under). Samtidigt har läkare i regionen under långa perioder försvårat nattsömn genom att inte skriva ut rätt medicinering eller dos.

Jag kommer i möjligaste mån därför fortsätta lägga ut handlingar där kommentarer med verkliga fakta som påpekar de uppenbara felen i journaler och aktbilagor från rätten. Jag kommer också lägga ut RPU, d.v.s. den rättspsykiatriska undersökningen. Allt som det är i original, men med vissa kommentarer eller allmänna förklaringar av vad dokumentet egentligen är. Vad gäller RPU, som alltså är grunden för hela domen, och 10 års frihetsberövande. Så tror jag faktiskt inte det skulle vara ett godkänt svar på en gymnasiekurs i psykologi.

Den svarar inte på någonting och innehåller ingen information som kan utgöra förståelse för någons psykologi, eller fungerande över tid. Den information som finns innehåller ej heller någon källkritik. I någon mycket lite del kan den  möjligtvis berätta att det är frustrerande att bli inlåst och tvingad till psykisk misshandel.

Därmed liknar verksamheten, utifrån vad som kan utläsas i mitt fall, inte någon rättsligt begriplig verksamhet utifrån vår öppna del av samhället. Det är känt att sådant  förekom i Sovjetblocket däremot och borde inte tillhöra vår tid eller en demokratisk rättsstat. Det är på alla sätt lag i Sverige att det inte är tillåtet. Det kräver dock en granskning där någon med kunskap lärd utifrån en sådan begreppsvärld som delvis finns redan i tidig skolgång, och framförallt på eftergymnasial utbildning. Speciellt inom alla utredande verksamheter.

Vill bara åter understryka att alla som önskar begära rättegångshandlingar själv för att genomföra egna undersökningar, kan begära fullmakt om myndighet nekar. Exempelvis advokater, journalister eller sådana som önskar att dom vore det, eller hade lyckats bli det, eller kanske kommer lyckas bli det. Förhoppningsvis att på vägen dit lyckats undvika att bli allt för störd av det klientel jag diskuterar ovan.

Vill åter förklara att jag kommer lägga ut fler rättshandlingar, journaler och RPU (rättspsykiatrisk undersökning). Kan komma ta viss tid. Tar det för lång tid, skulle det utifrån min erfarenhet kunna bero på att några poliser tillsammans med en läkare snabbt börjar spotta ut sig ord om bedömning och psykos, därefter blir man kidnappad. Det heter ju i lagens mening omhändertagen tror jag, men det är ju inte i lagens mening någon tänkande människa kan förstå detta utifrån. Och det finns egentligen inget sätt att bli förvarnad på, om ingen från ovan eller på jorden informerar. Något jag endera, tyvärr aldrig blivit (förutom vid enda telefonsamtalet med målsägande, läs i inlägg K, målsägande, älskade målsägande för några dagar sen). Känslan inför den gången jag blev kidnappad var tyvärr lugn, då jag i förtroende hade ett bra samtal med socialtjänsten om att min tillfälliga bostad hade ordnat sig.

Uppdaterat tidigare inlägg med bilder

Uppdaterat och lag in dokument som bilder istället och hoppas detta fungerar bättre, tänkte uppdatera fler efter hand. pdf länkar som finns borde dock fungera också.

Redogör här för min begäran hos patientnämnden om upphävande av sekretess

Redogör här för min begäran via mejl hos patientnämnden om upphävande av sekretess i det ärende som redovisats i tidigare inlägg från 260823 (Rubrik: Och vad för insikter har rättspsykiatrin själva om anledningen till 10 års övergrepp).

Fortfarande har inget svar inkommit. Jurist Mathias Wallin har min handläggare hänvisat till. Att inget svar har kommit ska dock inte ha någon betydelse. Mitt önskemål är emottaget och det finns ingen anledning att tillmötesgå det om någon begär ut ärendet.

Nedan följer mejl kommunikation (ganska envägs så att säga), om bilderna ej syns finns pdf här.

IVO

Efter jag utsattes för fysik och psykisk tortyr vid mitt första möte med psykiatri mottagning I mitt liv, vilket I sig var helt chockerande att jag hamnade där (rättspsykiatri Helix i Huddinge, se inlägg med länk till journal med mina kommentarer från 23 aug nedan). Ingen information varför jag skulle dit, ingen händelse som kan kopplas till transporten dit. Jag hade varit super lugn I dagar, medans jag några dagar tidigare protesterat mot vad jag uppfattade som kränkningar (inget våld, inget hot mot någon personal på häktet som kan tas på stort allvar, utan borde tolkas som ganska naturlig affekt av situationen).

En helt oprovocerad bältning som inte har ett enda lagligt skäl, varken enligt mig, eller om man utgår från vad personal skrivit I journaler eller yttranden. Inte ett enda.

Trots detta dröjde det knappt 2 år innan jag anmälde till IVO. Främst p.g.a. rädsla, rädsla som inte infunit sig om inte allt i omgivningen (rättspsyk avdelningar) sedan bältningen inträffad hade pekat på samma systematiska repressiva kultur där frågor eller att man misstänker fel I behandlingen, direkt ger mothugg. Om inte I läkarens ord direkt, så I journaler, yttringar I permissionsansökningar, eller framfört till det som utgör ens individuella personal team.

Det värsta I behandlingen är dock fortfarande tvångsmedicin och gisslansituation, alltså att man är frihetsberövad på obestämd tid, eller rättare sagt den tid som läkaren bestämmer. Den situationen gör att man inte vågar framföra allt för skarp kritik till en myndighet för man vet inte vart det landar hos den som verkligen beslutar (läkaren). Man måste ha hög tilltro till myndigheten för att tro det istället till slut ska ge motsatt effekt. Nyheter om IVO framför oftast deras oförmåga. Dessutom är intellekt och ork så pass nedsatt av mediciner, att man av den anledningen ännu mindre har den kraften. Utöver detta kommer kanske den mest inskränkande regeln av alla, vad gäller att ha rättskapacitet eller förmåga att göra sig hörd. Att man inte fick ha dator eller smartelefon på rummet. Det kom dock att ändras kring 2019.

Trots det så såg jag till att anmälan om bältningen kom in (2015) till IVO inom den tid då dom enligt lag måste inleda en granskning (inom 2 år, vilket är absurt). Jag tänkte att en myndighet åtminstone inte kan se det uppenbara felet I denna grotekska handling.

Jag framförde ärendet så mjukt som man bara kan göra när man intar lobotomerande medicin, inlåst I en byggnad man när som helst skulle vilja lämna inom om en kvart, om man varit där enbart för att ha varit tvungen att utföra ett ärende. Anmälan innehöll dock alla detaljer om förloppet I situationen. Min berättelse om att jag varit lugn styrks utav journalen som är I direkt anknuten till tidpunkt för händelsen. Inget I journalen tyder på att jag på något sätt varit en fara för mig eller andra (lag om när krav för bältning uppnås ska vara “omedelbar fara”). Det går aldrig något larm eller liknande. Allt sker efter att jag transporterats dig och inget tyder på något annat än att jag inte gjort ett väsen ifrån mig i kriminalvårdens anteckningar. (se beskrivning och alla journaler i inlägg från 23 aug).

Det sker en rad journalskrivningar som incinuerar någon slags "underliggande aggresivitet", vilket mer låter som att läkaren förstår att man ogillar dom när dom besämmt sig för att misshandla en.

Med andra ord hade jag trots allt en relativt hög tilltro till att en utredande myndighet skulle se detta. Anmärkningar, eller en rapport om avsevärda brister i hantering. Naturligtvis helst se indragna legitimationer och en åtalsanmälan till åklagare.

Men nej, I beslutet står att “Den medicinska bedömningen inför tillämpningen tvångsåtgärder vid Rättspsykiatri av Vård Stockholm under december 2013 var adekvat.” 

Den enda motivering som berör beslutet angående bältning är följande:
“Han vägrade inte heller att ta emot medicin (det jag angav I anmälan). Uppgifterna i patientjoumalerna stämmer inte på denna punkt, och det står ord mot ord.”

Krav för att bältning ska få genomföras framgår dock av 19 § lag om psykiatrisk tvångsvård (även tillämplig på rättspsykiatrisk vård): “Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande anordning. Hälso- och sjukvårdspersonal ska vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd.”

Någon får gärna informera mig om hur jag skulle kunnat vara en omedlebar fara för mig själv eller annan utifrån de uppgifter som finns I journalen, vilken är den handling som IVO:s beslut utgått ifrån.

Vilkoret om att personal skulle närvara under bältningen uppfylldes inte, för det mesta låg jag där ensam och fick panik I olika omgångar. En ssk kom och gick några gånger, hon har skrivit I journalen att jag fick “panic”.

En sak som jag däremot inte anmält alls, förmodligen för att det fasansfulla (bältesläggningen) hände innan det andra inträffade, var att IVO riktar kritik mot hur beslut tagits avseende den avskiljning som skedde efter bältningen. I flera dagar låg jag, åt, och sov I det avskalade bältesrummet. Jag undrade och frågade personal varför under tiden. Jag bad åter om att få en lagbok och att tala med min advokat. Inget besvarades på ett rimligt sätt (om advokat ens hade möjlighet kommer jag iofs inte ihåg). Att någonting av den avskiljningen skulle ha en laglig grund finns inte heller.

IVO kritiserar dock enbart hur beslutet inte angivit bestämd tid för hur länge avskiljning ska pågå, samt att det inte är tydligt om personundersökning genomfördes av samma läkare som beslutade om avskiljningen. Någon får gärna informera mig om var denna tydlighet finns I journalen när det gäller bältningen. (journalerna finns att hämta I inlägg 23 augusti).

Mina kontaktuppgifter är: magnuseliasson2@live.com, tel: 0707 100 704 om det fungerar nu, Signal: mag.466,

Här är min anmälan och efterföljande beslut från IVO (Om bilder inte fungerar, finns pdf här:

Länkar till bilagor

Jag upptäckte att många länkar till bilagorna saknade allmänhetens acess, vilket jag finner märklig Det är nu ordnat och det kan varit ett misstag när jag bytte till drive. Hursomhelst kommer jag snart undanröja fel med restriktioner, genom att ha alternativ.

IVO publicering inkommer imorgon istället....

 ...publiceras exakt 1430

Journal avseende eventuellt mordförsök vid överdosering av läkemedel på symtomfri patient

Utlovat journal utdrag kommer här om det dygn av biverkningar som succecivt ökade tills jag under, vad som kändes som en evighet, hade akut andnöd och trodde jag skulle avlivas.

Jag kan komma att publicera mer (ev allt) från psykiatri nordväst under denna period, men det kräver förmodligen en del genomgång för att man inte ska luras att läsa lögnen som diagnos och bedömningar utgör. Något som dock relativt lätt belyses om man är vaken, begåvad med skolgång och kunskap om vad en utredning är och vad istället fantasi eller korruption är. De vill säga, åtminstone vad gäller tvångsvård, skillnad mellan acceptabel medicinsk praktik eller haveri.

Psyk nordväst - Period som beskriver andnöd

...Utlovad publicering av IVO beslut ang bältning skjuts fram till imorgon exakt 1430. Det är tyvärr ingen rolig läsning, inget som ger förtroende för myndigheter...

Telefon fungerar kanske, kanske inte

Fick strax före mitt inlägg om K målsägande för en liten stund sedan ett samtal. Men ingen svarade i luren. Kort därefter fick jag ett sms från operatören om att mitt kund ärende har förts vidare, så jag har ingen aning om 0707 100 704 fungerar.

Uppdaterade inlägg med fotnot

 Uppdaterade föregående inlägg med fotnot precis, jag kommer inom kort också redovisa journal för det eventuella mordförsök jag tog upp där och som inträffade vid Danderyds sjukhus.

K målsägande, älskade målsägande

Min upplevelse på vad jag var på jakt efter 2013 (mer än sanning om vad som nyss hänt), sanning om gamla minnen då man hade tak över huvudet. Sanning om varför bostadsbolaget vräkte en, eller man inte fått stöd medicinskt eller ekonomiskt, eller varför det sistnämnda ens skulle behövt hända. Allt detta förändras tillsammans med hur repressiva åtgärder tvingar in en I ett snävt utrymme, och möjligheten att få tanken att vara koncentrerad och lugn. Hur stressande det än var att vara utan bostad, så fick jag emellanåt frid I tanken för kontemplation, ansatser till prioriteringar. Helt enkelt för att jag fått fungerande preparat och en läkare som verkade besjälad av att hjälpa en. Sedan kanske man inte hann allt man borde för jag var tvungen att flytta på mig, I bästa fall till ett nytt hotell. (Biståndsgivarna såg till att jag de första månaderna bara hade bostad enbart enstaka nätter I veckan, men det slutade med att de hellre betalade hotell för 18000/mån än att från början betala de 6000/mån för lägenhetshyra jag istället blev vräkt ifrån (+ ca 15000kr obetald hyra pga socialtjänsten I sig, när de inte beviljade bidrag pga jag levt 50% över norm, under tid jag levde på arv, dvs 50% över existensminmum)) under tiden jag sökte vård eller stöd från försäkringskassan.

När iskalla människor med nålar och kidnappningar (*1-fotnot) följde (var det polisen eller den oroliga läkaren som hade intresse av detta, 4 poliser, 1 läkare, ingen psykiatri personal I övrigt), blev det betydligt mer pressandes och ofta rätt olidligt. Som tur var började jag strax därefter få en mindre ersättning för att bo alla nätter I vecken men på hotell, vilket innebar många flyttar till olika erbjudanden. Det finns under tiden, ingen bedömare som med en längre mening någonsin lyckats förklara något som skulle tytt på att jag var oförmögen att ta hand om mig själv. Men jag hoppas man kan förstå att vissa misstag kan begås när man blir jagad på detta vis. Att målsägande enligt uppgift jobbade eller nyligen hade jobbat på rikspolisstyrelsen ökade känslan av att det fanns risker att oroa sig för.

Att orättfärdig behandling återför mig till kärnan av värderingar om likhet inför lagen är naturligt, åtminstone för mig. Att några agerar så till synes desperat för att jaga mig utifrån vad de främst påstår vara medicinska bedömningar, gör inte min ursprungliga tanke om något mer fridfullt inte direkt mindre angelägen. Att målsägande skulle känt sig ofredad av mig behöver inte vara osant. Frågan är bara var jag skulle hitta kraft I den tanken under rådande jakt (även om jag ofta även funderade på den saken).

Jag försökte stämma ut mig med olika bekanta inklusive målsägande, eftersom jag uppenbarligen hamnat I det som domstolar brukar kalla för trångsmål. Jag blir utsatt för ett massivt förtal, främst från psykiatri (rättspsykiatri) där man inte kan finna kopplingar till verkligheten, inte om man läser journaler, inte om man frågar, för då blånekar dom om att veta något om något om mig eller de diagnoser de arbetar med. Även förundersökning till brottsmål och kontaktförbud innehöll så mycket bisarra fel att man blev ännu mindre tillfreds med situationen.

Jag yttrade vid RPU utredning (under det totala 80 min av samtal som utfördes) att kanske målsägande var utsatt för någon tvångsvård, eller annat trångsmål, som gjorde att hon kände sig mer otillräcklig att prata med mig direkt. Eftersom jag inte fått tag på henne, när jag sökte henne. Det innebar naturligtvis att läkaren (psykiatriker) tog tillfället I akt och faktiskt antecknade detta tillsammans med spekulation och snabb slutsats om vanföreställning. Den övriga redogörelsen från mig som balanserar förståelse för hur jag faktiskt resonerat och som uppgick till minst 20 ggr den förstnämnda uppgiften, nämns inte. För det för inte psykiatrikern till sitt mål. Borde man inte då ifrågasätta uppsåt hos utredare?

Att man blir otillräcklig av att prata om något har åtminstone jag känt under många år under påföljden, att man har svårt att berätta om en extrem situation man varit med om när det samtidigt pågår en bedövande medicinering som gör en svagare. Eftersom jag av oförklarlig anledning fått vänta i 15 år på att få en sömnutredning som till slut hjälpte mig, så har jag fått anledning att tänka kring sjukvård oavsett. I barndom hade jag några anfall av barnepilepsi och fick medicin för det fram till jag var ca 16 år eftersom det växer bort. Redan då talade neurologer om sömnsjukdomar, utan att göra något åt det.

Fortsatt besvikelse på vårdcentraler vid försök till remiss gav ytterligare utanförskap. Det har tidvis resulterat I sämre kontakt och även osämja med andra, då lager av andra besvikelser tillkommit. Jag har vid något tillfälle därav betett mig klantigt mot henne också, sagt saker jag inte borde osv, varit störig när vi stötte på varandra, när vi båda bodde I Uppsala, p.g.a. av att jag känt mig sviken vilket inkluderade vissa vänner. Det skedde efter att jag hade sökt mig till henne en tid, men hon började allt mer stötta ifrån mig (början av 2000-tal). Jag hade efter den tiden försökt glömma detta inklusive en del gamla vänner, delvis gemensamma.

Mitt liv hade sedan efter gymnasiet dels varit positivt i den utsträckning man orkade och hade gemenskap med vänner, men en känsla av utanförskap att bli helt fråntagen tron på att få hjälp för faktiska problem med sömnighet hos vårdsystemet. Tidvis var jag bättre genom träning och en underdog känsla av att skita I vårdsystemets totala brist på att vilja göra någon utredning (tyvärr gick jag dit ändå för vissa saker, hade man skitit I det också hade förmodligen resultatet blivit lyckligare och rikare, en viss andel av befolkningen vet hur).

Men att växa upp med en barnepilepsi och årliga besök för medicin och utredning hade väl fått in mig på den banan att den allmänna vården finns för de som behöver, I den utsträckning de behöver, och för att undvika undergång, arbetslöshet, olyckor, eller för den delen att I övrigt undvika onödiga och extremt utökade kostnader. Min erfarenhet och berättelse tyder åtminstone på att man försökt göra tvärtom. Kanske någon ville hämnas på politikerna för att de som läkare inte fick som de ville :). De som har så lite makt att åsidosätta de mest elementära rättigheter :). Eller så är det tvärtom eller både och.

Däremot har psykiatriker och psykologer ganska intensivt hävdat att jag påstått sådant (som tex “säger att han är utsatt för konspiration” vilket jag aldrig varit I närheten av att påstå eller ens incinuera). Jag har I viss, eller rättare sagt mycket sammanfattande, uttryckt spekulationer om det jag ifrågasatt och försökt utreda själv. Kanske har de missuppfattat min tendens till att tänka om saker jag behövt och fortfarande behöver ha svar om, som en tendens till konspirationer. Det är 2 mycket olika saker, med dessa bedömare verkar inte kunna skilja på mycket. De kan inte skilja på tex fakta som bekräftats, fakta som är sannolikt eller osannolikt eller fakta som utifrån sin dömande karaktär sannolikt bör avfärdas om det inte finns något som med tydlighet styrker uppgifterna. De kan inte skilje vad som är en indikation på något som är ett priortierat område, eller vad som är farligt. Därav krockar våra värdar. En (jag) försöker utgå från bekräftade fakta, några använder enbart sin fantasi på så lite fakta att det inte kunde förklara en myras arbetsdag. Den senare har makt att inskränka frihet och fysiskt misshandla genom tvångsmedicin och bältesläggning.

Det innebär att med en titel som ger lagligt utrymme för inskränkningar av andras frihet, gå I den enda riktning som pekar mot det förstnämnda I denna mening, dvs att enbart bekräfa sin egen ställning. Istället för att utgå från den sanktion som grundlagen ger mening åt sådana utnämningar, nämligen att alla är lika inför lagen.

Jag hade ingen titel, men jag hade ett intresse som inte hade något ont uppsåt, utifrån en situation som kunde förstås av de som hade möjlighet att ta till sig. Mitt intresse av målsägande var godhjärtat, kanske ville jag för mycket, kanske glömde jag bort att jag borde be om förlåtelse, vissa jobbiga saker glöms emellanåt till fömån för trevligare minnen under jobbiga omständigheter.

Om man uppfattade kontakt förbudet som giltigt och brottet som bevisad skulle jag kunna tagit de veckor eller månader av fängelse som maximalt kunde hade bedömts vara fallet. Finns rejäla rättegångsfel dock, jag fick exempelvis ingen frukost före rättegången och jag förklarade för domare att jag är helt inkapabel att klara den enklaste vardagssyssla före frukost vid 90 % av alla morgnar och så har det alltid varit, även om jag inte förnekat gärningarna I sig. Det innebar att första halvan av rättegången var jag helt utsvulten när jag blev förhörd, och därmed irriterad av trötthet och hunger och den totala omdömeslösheten av domaren, som alltså ansåg att det inte förelåg rättegångshinder. Vad anser man då om den anklagades rätt att försvara sig?

Slutligen förstår jag inte hur 10 års kränkning och utsatthet ska få mig att glömma trevligare minnen mer, om det nu skulle varit en avsikt, med tanke på att rättspsykiatri läkare återkommande frågat obskyrt om jag haft kontakt med K målsägande på senare tid. Om jag haft det, då skulle väl det aldrig varit ett bekymmer för någon, om båda haft kontakt utan att det lett till anmälning, skulle ingen misstyckt, eller ingen känt sig hotad, annars hade det väl blivit ytterligare draman från rättsväsendet. Vad har då denna frågeställning för relevans?

Kan ej heller förstå hur de spekulationer jag hade om att målsägande kunde varit utsatt för något annat än mig, exempelvis en extremistisk vård apparat, skulle försvinna efter de jag varit med om. Om det nu varit en avsikt att sådana tankar skulle försvinna? D.v.s. att ge vård för något de påstått vara en vanföreställning, trots att jag aldrig förutsatt att detta faktiskt har hänt.

Under det att jag utredde, fick jag faktiskt I.o.f.s. tips om sådant. Dock enstaka och inget med underlag eller annan anledning att hänga upp sig på. Under rättegången nämndes däremot hur målsägande mått psykiskt dåligt, hur hon skulle få skyddad identitet (vilket framgår att hon fick), tror tom det nämndes något om skyddat boende (men ej säker, och orkar inte leta nu). Då måste man undra, var I den här historien finns en anledning till att jag skulle vara ett hot som skulle leda till att hon behövde skyddad identiet. Det är en absurditet av så stora mått att det I sig går att jämföra med de 10 år jag var tvångsvårdad utan en enda förklaring.

Att jag inte fick svar på mina kontaktförsök mer än en gång (kort innan jag blev gripen), ett telefonsamtal där målsägande lätt väldigt skraj, upprörd och sade att hemska saker skulle hända mig om jag fortsatte kontakta henne gör att proportionerna I olika människors ageranden blir ännu mer ohållbara. I alla fall såvida detta inte var ett svar utifrån att hon visste att jag nyligen blivit torterad på rättspsyk.

Att mitt agerande I något skedde skulle uppfattats som oproportionerligt, är inte heller orimligt, åtminstone för den inte kännde till min egen situation. Som sagt hade det dock en uppenbar trångsmål situation bakom sig, och ett tillfälligt sökande efter en fast trygg punkt. Jag var förklarade detta vid varje tillfälle som gavs. Det återges däremot I princip ingenstans I de 2 utredningar som gjorts. Varav den andra bara bekräftade den första. Precis som rättspsykiatrin kontinuerligt kopierat tidigare utlåtande utan en ansats till ny bedömning. Förutom vid ett tillfälle, av en läkare som dock fick avsluta sin tjänst efter 3 månader och som omkullkastade alla tidigare bedömningar.

Jag hade en god tanke om målsägande, och har det fortfarande. Tiden har gjort att gåtan bränt sig in som ett märke I pannan. Den fanns hela tiden under tvångsvården, men då konfigurerad, bedövad, av hemsk medicin. Tanken försvinner dock inte varför någon inlett extremt stora och dyra operationer utifrån en för mig och rimligen målsägande inte alltför omfattande händelser.

Idag mår jag 10 ggr bättre än jag någonsin gjorde under den tid jag blev tvångsmedicinerad, om man bortser från kosmetisk effekt av att inte reagera och känna verkliga kränkningar. Idag är istället tanken och känslorna fria igen, vilket innebär att bli en hel människa igen. Tanken var och är ändå delvis densamma kring faktiska och relevanta frågeställningar ingen kunnat svara på. Vid de flesta av försöken att nå målsägande, så var inte målet att ha kontakt med målsägande I sig, utan det var den omfattande verksamhet som förtalade, störde och jagade mig jag försökte få svar om, utan att kunna förklara anledningen till denna hysteri. Jag ville I det naturligtvis att situationen för målsägande skulle vara bästa möjliga, samtidigt ville jag undvika bli dömd för anklagelser jag inte begått. (äldre saker åtalades jag inte för).

Den enkla sanningen som nämnts I RPU, att målsägande inte ville ha kontakt med mig och hon ville ha ett kontaktförbud, är inte frågan jag främst ställt. Dom nämnde det för att få möjligheten att ljuga om att jag skulle varit helt oförstående inför det, vilket aldrig tidigare varit fallet, om jag hade haft den inställningen hade jag inte haft någon anledning att utreda och ställa frågor till personal inom rättsväsende och rättspsykiatri (vilket inkluderar poliser, åklagare, domare). Men det verkar som att åtminstone för 12 år sedan, blev det extremt hotfullt, våldsamt och absolut nödvändigt att låst in mig för att jag ställde sådanda frågor.

Att tänka utan koppling till känslor kan möjligtvis ge psykos, men det hände inte mig, varken under vårdtid eller före, eller efter. Ptsd har varit ett faktum av behandling sedan inledningen av denna vård, men att medicinera med antipsykotisk medicin är inget gångbart recept för ptsd, förmodligen ännu mindre så utifrån en narkolepsi/hypersomni diagnos jag fått många år före rättspsyk. Att bli tvångsmedicinerad under 10 år utan att man uppvisar symtom är inte medicinsk praktik någonstans, efter ca 1 år så börja man alltid seponera medicin om man är symtomfri. Idag fungerar tanken snabbare, smartare, men fortfarande väldigt varierande vakenhet, och mer komplicerad nattsömn än någonsin tidigare.

Aktivering pga ptsd är inget bra recept mot tendens till låg vakenhet som brukar vara över hela dygnet. (det är reglering av dag o natt som är problem vid dessa diagnoser).

Tanken går därför ofta till målsägande. Oavsett hur hon uppfattade mig under dessa händelser, hur uppfattar man följder för andra och sig själv I efterhand. Jag har varit 10 år I tvångsvård och under den mesta av den tiden inte gjort hört av mig till någon eller gjort ett väsen av mig, definitivt aldrig till målsägande. Undantaget är när jag flydde från rättspsyk 2019 och inledde denna blogg (men till omvärlden, aldrig till målsägande). Hon fick skyddad identitet, någon form av psykiatri eller terapi (det som I alla fall skrämmer mig mest av allt I Sverige, “vård”, åtminstone så fort någon börjar incinuera en koppling till psykiatri/rättspsykiatri, vilket ju inte är jättebra utgångspunkt vid ptsd och sömnproblem. I övrigt inte speciellt rädd av mig när jag inte har antipsykotisk medicin I mig.

Var finner någon part I detta proportioner. Jag undrar. Precis som att jag en gång undrade varför hon påstod att jag skickat 30 sms per dag under Uppsala tiden. Gjorde hon det för att jag skulle förstå hon kom med en oproportionerlig lögn och att inget hade med verkligheten att göra. För den som misstror borde ju I sådana fall polisanmälan skett då och inte 12 år senare.

Allt saknar proportioner. Ingen har kunnat ge ett svar. Om någon har ett förslag är ni välkomna att höra av er.

Av hänsyn till målsägande avslöjas inte namn I denna blogg. De som känner till gör det ändå.

.-.kl 2100 publiceras IVO beslut från 2016 efter att jag anmält bältningen…

FOTNOT:

*1)  Som alltså inleddes med rättspykiatri, men pga kopian av ursprunglig bedömning och en märklig bostadsvärd (anlitad av kommunen) plötsliga vändning och anklagelse mot mig så uppstod tydligen möjligheten för några poliser att åka till mitt boende med en denna fåordiga läkare, detta skedde direkt efter att jag lugnt pratat med socialsekreterarna att allt skulle vara i sin ordning med bostadsvärden igen varför mötet med dessa togs emot med chock och rädsla om eventuellt ny tortyr genom bältesläggning. Ett vårdintyg med spretiga och helt irrelevanta ting om hur saker försvunnit från allmänna utrymmen i detta boende (de bodde några tiotal människor där), därefter an slutenvårdsläkare som utan att ange observation, sammanhang eller uppgift och som blev fortsättningen under 4 veckor. 4 veckor i allmän slutenvård. Den almäna slutenvården (under LPT lagen) får nämligen bara 4 veckor på sig innan de måste förnya anmälan till förvaltningsrätten. Och utifrån att en patient blir upprörd av att bli kidnappad kan man koka en vidrig sopa under ett kortare period, men det blir svårare att upprepa när man därefter inte visar några tecken på att ifrågasätta, och naturligtvis inga psykotiska symtom heller som ju inte funnit tendens till ens när kidnappningen inträffade. Trots dessa relativt händelselösa 4 veckor inleddes, vad som åtminstone ser ut som ett mordförsök, med övermedicinering som ledde till andnöd – journal från detta publiceras i kommande inlägg.

Tror jag snart får sova, men inga samtal

Tydligen oerhörda problem med att byta operatör, efter över 1 veckas väntan har jag nu utgående samtal på nya simkort och ingående samtal kvar på den förra operatörens simkort på samma nr och så har det varit under snart 2 dygn???? Så 0707 100 704 används inte. Andra nr används sparsamt. Signal är bättre tror jag, men vem använder det, ladda ner det nu.

...Verkar som jag snart får möjlighet att sova igen.

Kontaktuppgifter

Hej, lite osäker på om det finns kontaktuppgifter på denna plats för bloggen till mig. Men jag nås bäst på mejl magnuseliasson2@live.com eller ring på signal Mag.466

I allmänhetens intresse att redovisa så mycket som möjligt för den som orkar

Jag har under arbetsveckan som gått, för min och allmänhetens skull begärt sekretess släppas i flera av ärenden som finns hos både patientnämnden i Stockholm och förvaltningsrätten i Uppsala (som hanterar Löwenströmska sjukhuset), för att media och andra skall kunna ta del av handlingarna. Dessutom undanröjer det tvivel på framlagda fakta.

Sedan flera dagar inte fått sömnmedicin vilket innebär väldigt lite sömn. Verkar som region Stockholm inte gillar det jag har att berätta.

Sedan flera dagar inte fått sömnmedicin vilket innebär väldigt lite sömn. Verkar som region Stockholm inte gillar det jag har att berätta.

Under vårdtiden pratar inte läkaren med dig, såvida du inte är väldigt snällt inställsam om allt de påstår

Att läkarna framförde min vårdplan, anamnes, och aktuella "tillstånd" i principenbart till förvaltningsrätten istället för till mig kan jag på sätt och viss förstå, för hur envis en läkare än är att bedriva en vårdapparat mot det bättre vetandet om patienten, så blir det i längden svårt att framföra till en person som fortfarande har visst medvetande om vad situationen egentligen har för innebörd. En sådan situation innebär att någon får ge vika, antingen patienten beronde på svaghet från medicinering och förtryck, alternativt får läkaren ge vika beroende på att de inte har möjlighet att föra diskussionen i mål eller ge sammanhang på ett något sätt. Helt enkelt för att dom inte står på någon sann grund alls.

K (Målsägande)

En fråga som ofta återkom på rättspsyk att du har väl inte fortfarande kontakt med K (målsägande). Många år efter att både  kontaktförbud odh hon försvunnit. Man kan fundera på vilken tanke de ville väcka med det. Jag har varit tydlig sedan tingsrättsförhandlingen där jag fick min dom att jag respekterar hennes vilja. Det har rättspsykiatrin så att säga inte reagerat på överhuvudtaget i deras författande till förvaltningsrätten, vilket var det huvudsakliga sätt dom förde fram sin inställning till hur (sjuk) jag var och hur min "vård" borde bedrivas. Det var tillvägagångssättet som kontaktförbundet tillkom, samt rättspsykiatrins och rättsstat övergrepp som jag försökte bekämpa och försvara mig mot och anklaga dom för. Jag försökte då förstå den hysteriska myndighets apparaten, som redan från början försökte mosa ner mig fullständigt,  och jag började allt mer oroa mig och fundera hur det inte kan vara rimligt utifrån K målsägandes intresse, eller någon annans för den delen.

Dvs när jag plötsligt blev av med bostad efter omfattande lögner från bostadsbolaget, hur jag därefter under lång tid inte fick tak över huvudet, hur jag därefter plötsligt blev intagen på en rättspsykiatrisk klinik och omgående bältad (trots att jag bevisligen varit lugn på både häkte och bältesrum sedan flera dagar tillbaka). Allt detta kunde omöjligtvis inte isoleras från tankar på den person jag från början sökt men inte fått tag på. Att då återkommande fråga om jag hade tankar på K eller som senare om jag hade  kontakt med K Målsägande, kan ju ses som ytterligare ett sätt att psyka en människa, som ju oavsett början av historien inte kommer att ha direkt mindre tankar på den personen, eftersom det skapade en utsatthet jag oftast inte själv kan greppa samtidigt som jag inte haft en ond tanke om personen jag försökt nå.

12 Års Väntan

Under 12 år så har tanken om att sanningen en gång ska komma fram, och något svar överhuvudtaget på att den s.k. "vården" ägt rum inom rättspsykiatrin i Stockholm gjort att jag på något sätt överlevt. Domen som ledde mig dit var en dom (som handlade om kontaktförbud utan hot eller våld och skulle gett någon månads fängelse). Under nära 2 år så kämpade jag även på remiterande mottagning efter rättspsykiatrin om ett svar vad som föranlett diagnos och bedömning om allvarlig psykiatrisk problematik. Fortsatt så blev det huvudet ner, undvikande, och inga svar alls. Det är omöjligt att förstå någon god intention i den behandlingen, och vem som helst borde inse att tanken på att få någon form av svar omöjligen kan släppas efter 10 års frihetsberövande och negligering av  sanning...

 

...Kommer redovis ytterliggare dokument snart för att undvika upprepning av att låtsas som ingenting.

Utskrivning 2024

Här kommer den utskrivande domen från rättspsykiatrin plus den ansökan om att vården ska upphöra som läkaren ansöker om. Även ett dokument om korrigering om missbruk tillkommer som annars missförstås av de flesta, speciellt av de som har varit I behov av recept på centralstimulerande preparat (även om korrigering innehåller en rad fel jag för närvarande inte har tid att kommentera).

Dessa ansökninar måste ske varje halvår, oavesett om ansökan hanterar upphörande av vård, eller fortsatt vård. Innehållet I de förvaltningsmål som hanterat mitt fall har dock mestadels innehållet kopierade upprepning, och självklart förändras några rader när en läkare inte anser det möjligt att försvara vården längre. I princip så tar deras insikter minst 2 år på sig innan det klarnar, med tanke på att mående/tillstånd hos patienten enbart handlar om att man ska nå målet att komma ut. Samma läkare har jag dock max haft under 1 år. Den informationen om minst 2 år frihetsberövad, får man av personal från början. Utslussningen I sig innebär den förändring för mående, det innebär att inse att man snart ska slippa förnedringen.

  

Uppsala FR 3462-24 Aktbil 1, Anmälan (läkares ansökan om upphörande av vård).pdf

 

Uppsala FR 3462-24 Aktbil 17, senare korrigering av uppgift om missbruk.pdf

 

Uppsala FR 3462-24 Dom 2024-06-13.pdf

Journaler från bältning och häktesjournaler

Trots att jag inte gjort ett väsen av mig på flera dagar på Kronobergshäktet (speciellt efter misshandeln där) så överfördes jag plötsligt till Helix rättspsykiatri i Huddinge. Redan på vägen dit blev man naturligtvis rädd för orsaken som ingen tydligen visste. (transportvakterna sade att det förmodligen var en utredning, men det var inte fallet). Istället möttes jag av ett sterilt rum med en bältessäng där jag länge satt tyst och väntade som för en vilja göra en skrämd. Efter att en flock personer kom in I rummet, varav den som kom att påstå sig vara läkare meddelade att jag var I behov av medicin, så protesterade jag mot det på det mest behärskade sätt en människa kan göra, genom att bla försöka få svar kring anledning och vad I nuet den grundade sig på.

Min första protest mot tvångsvård började vid just detta tillfälle, mitt första
möte med psykiatri överhuvudtaget, och gällde en behärskad invändning, givet situationenmot att bli tvångsmedicinerad. Att jag inte gjort ett väsen av mig på flera dygn och plötsligt befann mig i denna känslomässigt kalla miljö, både personal och interiört gjorde mig naturligtvis rädd. I detta läge så fann jag naturligtvis ingen annan möjlighet än att försöka få svar och samtidigt tro att ansvariga skulle inse misstaget att jag överhuvudtaget befann mig där. Journalerna stödjer i stora drag min berättelse. Det finns ingenting i journalerna som stödjer en lagenlig bältning. Alltså att jag skulle utgjort en omedelbar fara för mig själv eller annan.

I princip kan man säga att motsatsen till det förelåg. Journalerna incinuerar någon slags subjektiv uppfattning om "underliggande aggresivitet". Kanske har dom någonstans underfattat situationen de satt mig i, och tyvärr inte gjort mig aggresiv, men kan anta att jag egentligen är rädd men inte vågar visa det. Då är ju ett antagande om "underliggande aggresivitet" en förståelig position att inta för den som vill genomföra övergreppet och nästan kunna komma undan med det..

Läs journalerna från mitt första möte med psykiatri och denna bältning här (Rättspsyk journal inledande bältning (december 2013) - MED KOMMENTAR AV PATIENT.pdf), här följer journalerna från kriminalvården som visar på det jag sagt vad som hände strax innan (Kriminalvårdendagantecknigar från 2013-MED KOMMENTAR AV PATIENT.pdf). Båda innehåller mina kommentarer I marginalerna. Båda dessa dokument har bifogats till ärendet I patientnämnden men av något oförståelig anledning har de inte följt med i klagomålet utan uppges nu skickas först när mitt svar på rättspsykiatrins yttrande skickas in.

Och vad för insikter har rättspsykiatrin själva om anledningen till 10 års övergrepp

Jag var rätt stressad på flykt från helvetet på Löwenströmska när jag började skriva på denna blogg. All anledning att vara förbannad, och därför något kanske det första inlägget var innehöll lite av en  underdrift om att ingen skulle höja på ogonbrynen för vad jag gjort, någon skulle möjligtvis höja lite på ögonbrynen. Det är ett påstående som förvisso kan utvecklas om man vet vad jag under tiden var utsatt för från de som påstått så oerhört mycket, om ingenting relevant,  för att misshandla, tvångsvårda och plåga mig under väldigt lång tid utan en enda relevant förklaring under 12 års tid. Man kan ifrågasätta om de som tagit sig makten att bedöma mig vara i behov tvångsvård o  frihetsberövande, haft utbildning över grundskole nivå. De kan I alla fall inget om utredningsmetodik, eller när det finns behov att överhuvdtaget inleda utredning om allvarlig psykiatrisk problematik.

Jag hade under en längre tid (år före händelserna) haft ett ärende hos LÖF som blev ett domstolsärende angående negligering av faktiska somatiska besvär inom region stockholm, Efter det blev jag av med bostad, hade sällan pengar och var beroende av andra (min hemkommun struntade I mina rättigheter under de första 3 månaderna, följande 3-6 månader var också mer eller mindre kaotiska gällande bostad). Att jag sökte människor för att få en stakare röst och trygghet gav oro eftersom svaren även där var svåra att nå. Efter den inledande oprovocerade bältningen (mitt första möte med psykiatri/rättspsykiatri där bältningen enbart var ett svar på att jag behärskat försökte ifrågasätta deras bedömning att jag behövde deras injektioner) så kan förvirringen blivit stor kring alla som kände till något om det. Kanske trodde någon till slut att jag var farlig, vilket på olika oförståeliga sätt incinuerats i journaler av bedömare för att få anledning till att fortsätta sin omotiverade och grymma behandling.

Detta (länk) är mitt nuvarande klagomål mot rättspsykiatri vården I Stockholm till patientnämnden I saken som inlämnade 10 juni.

Och det svar jag fått från rättspsykiatrin är dessa rader (yttrande1+ yttrande2). Efter att rättspsykiatrin spenderat långt över 15 miljoner på att skada mig under ca 10 år, (innefattar dock enbart slutenvård/inlåst, då kostnad för slutenvård per dag och patient är ca 6000-9000kr). Påföljden vad gäller frihetsberövande skulle kunna motsvara ett straff för en mördare. I princip alla föredrar dock fängelse, istället för fysisk kränkning och icke tidsbestämt straff, vilket innebär en form av gisslansituation där man själv ska förhandla sig ut ur en läkare abnorma fantasi om att ha någon form av rätt att bestäma om klienten, utan att medicinsk misstanke någonsin konkretiserats. Efter att rättsspsykiatrin skickat ovanstående svar finns ingen trovärdighet att de undersökt någonting om saken. Att författa dessa svar får man anta tagit mindre än 3 timmar. Och således kostat under en 1 promille av kostnad att bedriva sin tidigare verksamhet mot mig. Man vet inte vad för material de tittat på, de har inte svarat på frågorna och de har undvikit de värsta övergreppen.